Jag gick i ett kvarter idag
som en gång var min hela värld ja,
allting var ju enklare då
men ingenting kan bli vad det var

Jag vet inte vad jag känner, de är en klump i magen på ett sätt som vet inte om den är lättad över att få ha sagt de som ville sägas, eller om de är en klup över saknad och missförstånd.
Va trött på allt, allt som ständigt hölls inne av irretion och saknad. Men nu är det som de är och just nu känns allt hopplöst. Jag vill ha de som förut då jag faktist såg upp till dig riktigt mycket och va stolt över dig. Jag vill vara de, vill inget hellre än att ha de som de engång va.Men nu är det som du är och de är Faktist du själv som har satt dig i den här sitvationen själv och du verkar inte heller beröras av den heller.
Du valde en annan väg och glömde de två personerna som skulle betyda mest för dig. Jag ber inte om Pengar & pressenter, Det jag vill ha är tid.. Tid som du lägger på mig bara mig, Bara någon timmer iaf.
Men allt känns hopplöst när du inte vill höra eller förstå.

Jag vet inte varför jag skriver detta här. Men jag vet att du läser och jag vill väl på något sätt att du ska förstå.
men jag kommer över de efter ett tag lär man sig med att leva med verkligheten. Du strör bara salt i sårer, Det är inte första gången och de är de som gör ont. Jag har bärt på allt länge hållt allt inne men ryggsäcken börjar bli tung.

Du har lärt mig en sak iaf. Att hålla fast de man faktist älskar och mår bra av och det ska jag. 
Nu kan jag inte göra någonting, tänker inte höra av mig någo mer. Det är nu helt upp till dig !